Ai Weiwei om Peking: En mardrömsstad

I det förra blogginlägget uppmärksammade vi att den kinesiske konstnären, arkitekten, designer och aktivisten Ai Weiwei ställer ut på konsthallen Magasin 3 i Stockholm under våren 2012. Vi följer upp detta blogginlägg med att publicera en text om staden Peking som Ai Weiwei skrev i höstas på webbsidan The Daily Beast. För den som vill läsa orginaltexten på engelska så finns den här. Annars så finns en enklare översättning nedan.

Beijing är två städer. En är av makt och pengar. Folk bryr sig inte vem deras grannar är, att de inte litar på dig. Den andra staden är en av desperation. Jag ser människor på bussar, och jag ser i deras ögon, att de saknar hopp. De kan inte ens föreställa sig att de ska kunna köpa ett hus. De kommer från mycket fattiga byar där de aldrig har sett el eller toalettpapper.

Varje år har miljontals kommit till Peking för att bygga sina broar, vägar och hus. Varje år bygger de ett Peking som motsvarar storleken på staden år 1949. De är Pekings slavar. De okuperar Pekings struktur, som de förstör genom att fortsätta att expandera. Vem äger husen? De som tillhör regeringen, kolcheferna, cheferna för stora företag. De kommer till Peking för att ge gåvor, vilket får till följd att restauranger, karaokesalonger blir mycket rika.

Peking säger till utlänningar att de kan förstå staden, att vi har samma sorts byggnader: Fågelboet, CCTV tornet. Tjänstemän som bär kostym och slips säger att vi är desamma, att vi kan göra affärer. Men de förnekar oss grundläggande rättigheter. Du kommer att se invandrarnas skolorna stängda. Du kommer att se sjukhus där de ger patienterna stygn, och när patienterna inte har några pengar då dras stygnen ut. Det är en stad av våld.

Stillbild från Ai Weiweis videoverk ”Chang ´an Boulevard” som ingår i Magasin 3 utställning. 

Det värsta med Peking är att man aldrig kan lita på rättsväsendet. Utan förtroende kan du identifiera någonting, det är som en sandstorm. Du ser dig inte som en del av staden, det finns inga platser som du relaterar till, som du älskar att gå till. Inga platser område med det där speciella ljuset. Du har inget minne av något material, textur, form. Allt är i ständig förändring, enligt någon annans vilja, någon annans makt.

För att kunna utforma Beijing, måste du låta staden ha utrymmen för olika intressen, så att människor kan samexistera, så att det finns en hel kropp för samhället. En stad är en plats som kan erbjuda maximal frihet. Annars är den ofullständig.

Jag känner mig ledsen att säga att jag ingte har någon favoritplats i Peking. Jag har inte för avsikt att gå någonstans i staden.Platser är så enkla. Du vill inte titta på en person som går förbi, eftersom du vet exakt vad som finns på hans sinne. Ingen nyfikenhet. Och ingen kommer att argumentera med eller mot dig.

Ingen av min konst representerar Peking. Fågelboet? Jag tänker aldrig på det. Efter OS pratar folk inte om det, eftersom de olympiska spelen inte gav någon glädje till folket.

Stillbild från Ai Weiweis videoverk ”Chang ´an Boulevard” som ingår i Magasin 3 utställning.

Det finns positiva till Peking. Människor ger skaffar fortfarande barn. Det finns några fina parker. Förra veckan gick jag i en, och några människor kom fram till mig och gav mig tummen upp eller klappade mig på axeln. Varför måste de göra det på ett sådant hemlighetsfullt sätt? Ingen är villig att tala ut. Vad väntar de på? De säger alltid: ”Weiwei, lämna nationen, tack.” Eller ”leva längre och se dem dö.” Antingen lämna, eller ha tålamod och se hur de dör. Jag vet inte vad jag ska göra.

Min prövning fick mig att förstå att på den här fabriken finns det många dolda ställen där de sätter människor utan identitet. Utan namn, bara ett nummer. De bryr sig inte vart du går, vilka brott du begått. Att de ser dig eller att de inte ser dig, gör inte den minsta skillnad. Det finns tusentals platser som denna. Endast din familj ropar att du saknas. Men du kan inte få svar från myndigheter eller tjänstemän, eller till och med från den högsta nivå, från domstolen, polisen eller chefen för nationen. Min fru har gjort den här typen av framställningar varje dag, och ringt till polisstationen. Var är min man? Tala bara om för mig, var min man är. Det finns inget papper, ingen information.

Stillbild från Ai Weiweis videoverk ”Chang ´an Boulevard” som ingår i Magasin 3 utställning.

Den starkaste karaktären av dessa utrymmen är att de helt är avskurna från ditt minne eller något du är bekant med. Du är i total isolering. Och du vet inte hur länge du ska vara där, men att du verkligen tror att de kan göra något för dig. Det finns inget sätt att ens ifrågasätta dem. Du är inte skyddad av någonting. Varför är jag här? Ditt sinne får en mycket osäker tid. Du blir som galen. Det är väldigt svårt för vem som helst. Även för människor som har starka övertygelser.

Denna stad är inte en för människor eller byggnader eller gator, utan en för din mentala struktur. Om vi ​​minns vad Kafka skriver om sitt slott, får vi en känsla av det. Städer är verkligen ett psykiskt tillstånd. Peking är en mardröm. En konstant mardröm.

Annonser


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s